Sjukhus Lowell Amos - Vi torkar av våra skor som smutsats ner av våra slingrande och sandiga utforskningar. Bakom oss har vi nu tagit oss förbi stängsel, murar och grindar. Den imponerande byggnaden står fortfarande kvar, en av de få som överlevt detta katastrofala rehabiliteringsprojekt.
Inuti är de administrativa rummen ljusa men helt öde. Nakna bord, tomma galgar och oanvända arkivskåp är de enda kvarvarande spåren av dessa kontor. På våningarna bekräftar rummen, utan någon möblering, sjukhusets förfallna tillstånd.
Vi når sedan kapellet, med oss drar vi platsens inkräktande väktare. En sjuksköterska leder oss till betraktelsen av en Kristus mot en azurblå bakgrund, det sista spåret av byggnadens forna storhet.
Sedan påbörjar vi uppstigningen till sjukhusets översta våning. Utan att veta det kommer varje steg vi tar att flytta tillbaka tidens visare. På trappavsatsen måste man övervinna sin rädsla för mörkret i dessa övergivna rum, frusna i tiden. Plutarchos ord ekar i våra sinnen: "Medicin förlänger döden".
Nedstigningen till de mörka och kaotiska källarutrymmena leder oss till arkivrummen. Där förvaras hundratals rullar med medicinska bilder och personliga medicinska journaler, trotsande medicinsk sekretess.
