Le Grand Hôtel du Markstein, som under efterkrigstiden (1914–1948) blev den främsta skidorten i Vogeserna, har en fascinerande historia. Det var tack vare initiativet från herr Adolphe Schlumberger, en industriman från Guebwiller, som detta ambitiösa projekt kunde förverkligas.
Idén var att bygga ett hotell av högsta klass, det berömda Grand-Hôtel, samt ett andra etablissemang, Hôtel Belle-Vue, med målet att locka en förnäm kundkrets och konkurrera med världsberömda palats som de i Chamonix och St-Moritz i Schweiz.
Bygget av dessa hotell var en enorm uppgift, utförd med hacka och spade under perioden 1927 till 1930. Dessa anläggningar skulle bli symboliska landmärken i regionen, som erbjöd lyx och bekvämlighet till besökare som sökte avkoppling i Vogesernas storslagna bergslandskap.
Grand Hôtel du Marksteins händelserika historia fortsätter med dess övertagande av Alsace-Lorraine pensionskassa, som drev det sporadiskt. Därefter togs hotellet i besittning av den tyska armén under andra världskriget. Efter krigsslutet gick Alsace-Lorraine pensionskassa samman med SNCF, och driften av hotellet omvandlades till en lägerverksamhet för lärlingar, men detta företag blev inte framgångsrikt och hotellet övergavs återigen.
År 1950 inrättades ett skydd kallat ABRI i hotellets lokaler för att ge turister möjlighet att äta. Denna verksamhet visade sig dock inte vara lönsam, och ABRI stängdes i många år. Runt 1960 köpte föreningen Turism och Arbete, under CGT:s ledning, Grand Hôtel med målet att skapa ett folksemestercenter. Trots att kapaciteten ökades till 300 bäddar gjorde de slitna anläggningarna det svårt att driva centret, som så småningom förföll.
Som svar på denna situation bildade föreningen ett fastighetsbolag (SCI) i samarbete med flera företagskommittéer, däribland några av nationell betydelse, såsom Air France. En ambitiös moderniseringsplan sattes i verket, inklusive byggandet av en inomhusbassäng. SCI:s mål var att omvandla Grand Hôtel till ett center som låg mitt emellan ett hotell och en semesterby, med 375 bäddar, bekväma rum, en restaurang, en bar samt lokaler för aktiviteter, konferenser och avkoppling, utöver en skidskola för längdåkning.
Efter invigningen i maj 1972 upplevde semesterbyn LES CRETES ett framgångsrikt decennium, präglat av ett ungt och livfullt team samt en regional ledning som integrerade byn i en ekologisk och social kontext. Mellan 1973 och 1985 tog hotellet emot mellan 800 och 1000 unga och pensionärer varje år, men tyvärr gick driften med förlust.
Flera faktorer bidrog till denna situation, bland annat försäkringsbolagens oförmåga att fortsätta investeringarna och allmänhetens minskade intresse för social turism. Dessutom begicks förvaltningsmisstag, särskilt med förlusten av CGT:s publik, den huvudsakliga leverantören till TURISM OCH ARBETE, som ombildades till TOURISTA, ett företag styrt av en verkställande direktör.
Trots full beläggning under juli–augusti 1987 genomfördes inte de nödvändiga investeringarna för att uppfylla säkerhetsnormerna, vilket ledde till att den regionala säkerhetskommissionen beslutade att stänga LES CRETES den 19 juni 1994.
Planen för återstart, som krävde stora investeringar från offentliga myndigheter och delägare, blev tyvärr aldrig verklighet. Som följd köptes hotellet upp av en fastighetsutvecklare från Mulhouse, som planerar att omvandla det till lägenheter avsedda för fritidsboende.
