Le Grand Hôtel du Markstein, som under efterkrigstiden (1914-1948) blev den främsta skidorten i Vogeserna, har en fascinerande historia. Det var tack vare initiativet från herr Adolphe Schlumberger, en industriman från Guebwiller, som detta ambitiösa projekt kunde förverkligas.
Idén var att bygga ett lyxhotell, det berömda Grand-Hôtel, samt ett andra hotell, Hôtel Belle-Vue, med målet att locka en exklusiv kundkrets och konkurrera med världsberömda palats som de i Chamonix och St-Moritz i Schweiz.
Bygget av dessa hotell var en monumental uppgift, utförd med hacka och spade under perioden 1927 till 1930. Dessa anläggningar skulle bli ikoniska landmärken i regionen, som erbjöd lyx och komfort till besökare som sökte avkoppling i Vogesernas vackra bergslandskap.
Grand Hôtel du Marksteins händelserika historia fortsätter med dess övertagande av Caisse de Retraite d'Alsace-Lorraine, som drev hotellet sporadiskt. Därefter ockuperades hotellet av den tyska armén under andra världskriget. Efter krigsslutet gick Caisse de Retraite d'Alsace-Lorraine samman med SNCF, och hotellets verksamhet omvandlades till en lärlingskoloni, men detta projekt blev inte framgångsrikt och hotellet övergavs återigen.
År 1950 skapades ett skydd kallat ABRI i hotellets lokaler för att ge turister möjlighet att äta. Denna verksamhet visade sig dock inte vara lönsam och ABRI stängdes i många år. Runt 1960 köpte föreningen Tourisme et Travail, under CGT:s ledning, Grand Hôtel med målet att skapa ett populärt semestercenter. Trots att kapaciteten ökades till 300 sängar gjorde de föråldrade faciliteterna det svårt att driva centret, som så småningom förföll.
Som svar på denna situation bildade föreningen en SCI (Société Civile Immobilière) i samarbete med flera företagskommittéer, däribland några av nationell betydelse som Air France. En ambitiös moderniseringsplan sattes i verket, inklusive byggandet av en inomhuspool. SCI:s mål var att förvandla Grand Hôtel till ett center som låg mitt emellan ett hotell och en semesterby, med 375 sängar, bekväma rum, en restaurang, en bar samt lokaler för aktiviteter, konferenser och avkoppling, plus en skidskola för längdskidåkning.
Efter invigningen i maj 1972 upplevde semesterbyn LES CRETES ett framgångsrikt decennium, präglat av ett ungt och dynamiskt team samt en regional ledning som integrerade byn i en ekologisk och social kontext. Mellan 1973 och 1985 tog hotellet emot mellan 800 och 1000 unga och pensionärer varje år, men tyvärr gick verksamheten med förlust.
Flera faktorer bidrog till denna situation, bland annat försäkringsproblem som hindrade fortsatta investeringar och minskat intresse för social turism bland allmänheten. Dessutom begicks förvaltningsmisstag, särskilt med förlusten av CGT:s publik, som var huvudleverantör till TOURISME ET TRAVAIL, vilket omvandlades till TOURISTA, ett företag styrt av en VD.
Trots full beläggning under juli-augusti 1987 genomfördes inte de nödvändiga investeringarna för att uppfylla säkerhetsnormerna, vilket ledde till att Regionala säkerhetskommissionen beslutade att stänga LES CRETES den 19 juni 1994.
Projektet för återstart, som krävde stora investeringar från offentliga myndigheter och delägare, blev tyvärr aldrig verklighet. Som en följd köptes hotellet upp av en fastighetsutvecklare från Mulhouse, som planerar att omvandla det till lägenheter av typen fritidsbostäder.
